När tåget har gått

Har ni varit med om det någon gång, att ni har känt att något har varit på gång – att något ska hända, och att ni står inför olika typer av val? Känslan av att något byggs upp, och att ni står inför något omvälvande? Att livet presenterar ett opportunity och att livet kommer att förändras?

Det har hänt mig några gånger. Det kan handla om människomöten, att en möter någon och ett utbyte kan ske. Det är ett laddat möte, det finns något där – och vi inblandade har en möjlighet att ta reda på vad det är. Se om det leder till något. Kanske ett samarbete, eller livslång vänskap. Eller ett tillfälligt utbyte innan vi går vidare. Något vi ska lära oss, eller bara något vi ska dela med oss av. Att ge varandra pusselbitar.

Men det händer att vi kanske inte följer känslan. Vi litar inte på vibrationen, och lyssnar inte till den inre vägledningen. Det kan bero på massor av olika saker, men ofta handlar det om att vi börjar tänka för mycket. Ytan tar över, logiken lägger sig i, och vi hittar kanske anledningar att inte agera, att inte handla. Kosmos kan se till att de människor som ska mötas finner varandra, men sedan är det våra fria viljor som avgör vad vi gör av mötet – av de möjligheter vi erbjuds.

Sedan kan det plötsligt vara över. En får inte vara för senfärdig. Då kan det bli så att en står där och undrar vad som hände, och var det tog vägen. Det är som att situationen laddar ur sig själv efter ett tag. Kan kännas lite snopet då, att inget hände. Ofta förstår vi inte att det berodde på att vi inte gjorde något, eller att någon annan inte gjorde något. Det är mycket som ska synka i sådana situationer, det handlar om att alla inblandade behöver följa sina hjärtan, sin intuitiva vägledning.

För mig har jag just insett att något liknande har hänt i min skrivprocess. Det var något som skulle skrivas, som skulle komma ut. Det var saker som behövde sägas, och saker som behövde göras. Skrivprojektet var otroligt laddat. Försökte få till omständigheter så att jag skulle kunna fokusera. Försökte fixa tid som inte fanns. Hela tiden uppstod nya situationer som ökade spänningen, som lade till ytterligare dimensioner till handlingen. Processen höll på i flera år, men jag fick ärligt talat inte till det.

Nu när jag har omständigheter som medger ett fokuserat kreativt arbete, sitter jag här och känner mig lite tom. Kanske även lite snopen. För det ämne jag skulle skriva om är inte laddat längre. Det finns liksom inte i mig längre, det finns inget där som vill komma ut. Och jag som under de senaste åren lagt så mycket tid på förarbete, jag har jobbat med struktur, rubriksättning och röd tråd. Försökt hitta rätta berättarrösten, rätt avvägning mellan rent skönlitterärt skrivande, konkreta fakta och erfarenheter.

Det tåget har gått. Den ‘boken’ vibrerar inte längre inom mig. Visionen har suddats ut, intresset har avtagit. Och jag känner att jag inte riktigt vill släppa taget om det här. Känner mig också lite förvirrad, hur kan det bli så här? Tog det för lång tid? Jag är medveten om att det var ett svårt ämne att skriva om, med många etiska överväganden – och det triggade jobbiga känslor inom mig – som jag inte ville vara i. Men så är det ju om en ska skriva om svåra saker och egna upplevelser.

Jaha, det lämnar ju himlen fri att flyga i. Jag kan se hur detta har hänt många gånger tidigare i mitt liv, i olika typer av situationer. Missade chanser, tåg som inte alls kommer och tåg som bara far förbi utan att stanna. Avgångar som jag blir försenad till för att jag tvekar för mycket. Jag som tycker om att se mig själv som en person som inte sitter fast, och som alltid vågar. Som alltid är öppen för nya möjligheter och nya vägval.

Kanske inte så mycket längre.

Då får vi se vad som ska hända nu då. Ja, för nu kan ju verkligen vad som helst hända.

Tack för att du tittade in.